Lite Helmutvibbar från glansdagarna upp till och med 2003.

Vi har Victoria Arena, där man min själ kunde få tag i en hel del Margielagodbitar, några av riktiga Helmuts sista kollektioner (de var väl i ärlighetens namn inga höjdare, men ändå) i en genomtänkt konceptbutik. Nu har lokalen intagits av Weekday, dvs H&M istället. Som att ersätta en vettig krog med Dånken. Ledsamt. Och då hör det till saken att Sverige ska vara bland det dånkentätaste länderna per capita i Europa.

Vi har NKs “trend”-del som under det tidiga 2000-talet också var Helmutpionjärer i Sverige, och sedan dess har tillhandahållit både Margiela och Jil Sander, vid sidan om en bas av standardtråk (Paul Smith, Raf by Raf Simons, ja till och med Filippa K etc). Nu är det sistnämnda bas som ska försöka vända försäljningssiffrorna uppåt, assisterat av nyförvärvet Dior homme. Detta möter jag med en resignerad axelryckning. Att van Assche finns kvar vid rodret ännu är en gåta. Tristare utveckling får man nästan leta efter. DH har verkligen gått från att vara unikt till bara ännu en pikétillverkare i mängden.

ABCD måste väl också nämnas. Under Slimanes tid på Dior homme hade de en del coola förvärv, t.ex. de radikalt felstorleksmarkerade trashade jeansjackorna under våren 2004. Dåförtiden var butiken något av en välbevarad hemlighet. Nu är kundsegmentet ungbrats på jakt efter Stenbeckskjortor och maritima kavajer i grova och stela material näranog de enda som finner någon glädje av att gå in där.

Vemodigast av allt är dock att bastijonen Kungsgatan 9B har fallit, dessutom köpt av mannen som pulvriserade det lilla av kvalitet som fanns kvar i den ännu äldre butiken Peters Dandy, vilken alltså under dennes regi gick från halv-ok till D&G-katastrof. Det konstiga var att det inte gjordes nåt försök att ändra kurs heller. Göteborgska män vill uppenbarligen inte satsa på italovulgolooken fullt ut, men här trodde man absolut annorlunda. Idag noterade jag att det är en sorglig outlet i den lokalen. Hursomhelst, under ursprungsägarens tid på Kungsgatan fick staden en fint inramad portal till Margielas, CDG shirts, Jil Sanders och Dries van Notens värld. Utbudet var tillskillnad från NKs och Victoria Arenas mer stilsäkert utvalt, och både ägares och personals entusiasm var unik för Sverige. Det är en tid jag kommer att sakna.
Som en parentes var stilsäkerheten på den valda musiken emellertid av mer ytlig natur. En gång blev jag varse tonerna av The Fall i butiken och tyckte det var imponerande att det förekom i en butik av mer high end-slaget. När jag frågade vilken platta det var (mr Smith har ju gjort rätt många) visade det sig att killen inte hade en aning utan bara spelade cd:n med Karl Lagerfelds utvalda låtar. Detta får mig att tänka på en annan anekdot på temat (ursäkta mig) en annan gång på Dover street market kommer jag ihåg att det spelades ganska experimentell Kid 606, vilket förstås är perfekt miljö. Emellertid kom en något äldre asiatisk expedit rusande fort och bad någon byta då hon inte stod ut. Induktionsbaserad erfarenhet säger oss alltså att det inte bara är av ironiska skäl som man där kan få höra riktiga populärmusikaliska lättviktare i hipsterbutiker.

För egen del hade jag lite ögonen på en enkelknäppt röd Acnekavaj, fast då i en lite större storlek. Med vanlig passform var den också lite för “jackig” för mig. Två storlekar för stor och med lite upprullade ärmar kan det bli nice. Det får gärna bli lite mer rea först dock.

Min primära investering den här vågen är annars betingad av det allmänna finansläget – ett multifunktionellt Eileen Gray-bord som sannolikt följer med en livstid snarare än en eller ett par säsonger. Enär jag just läser om Thoreaus Walden och idag läst hans tämligen kompromisslösa åsikter rörande lyxuösa möblemang (för att inte säga möblemang över huvud taget) har jag fått en vital dos dåligt samvete för den här investeringen, men va fan. Här är det.

Jean